INDIANVALS

Nu är det väl mer än dags att rycka upp sig själv och inse att livet är jävligt bra trots allt. Det har så mycket att erbjuda men som jaget inte alltid har energin till att ta upp. Jaget finner sig själv en måndagsmorgon i en omöjlig situation att ta sig upp ur sängen. Huvudet bankar, fullt med värk och tankar som bara ligger där och trycker. Vad vill jaget på riktigt? Egentligen är det inte det som är problemet, problemet är att jaget behöver rycka upp sig själv och tvinga sig själv att göra det som ibland inte känns som det mest givna. För om vi glömmer bort vad vi måste så hamnar vi i den omöjliga positionen att ta sig ur. Det är oktober nu, det är mörkt, det är mycket nytt på tapeten, mycket jaget vill göra och helst på en och samma gång. Vissa säger att vi bör stanna upp ibland och inse vad vi håller på med och andas för att inte bli stressade. Men, blir vi verkligen mindre stressade av att stanna upp och låta tankarna ta över? Jag är osäker på det. Livet är värt att leva, det är vackert. Vi lever bara en gång har jag insett enda sedan jag som femåring förlorade min pappa i cancer. Jag vill aldrig hamna i den situationen igen där jag låser mig själv och glömmer bort att leva. Jag vill aldrig låsa in mig på en toalett igen och önska att timmarna bara försvann. Jag vill aldrig se mig själv le utan mening eller se mig själv sitta där och göra sådant som egentligen inte ger mig någonting. Sådant som bara får en att hamna i den där situationen där man fastnar. Det behöver inte alltid handla om att andra är blinda, utan att vi är väldigt duktiga på att spela med, att vi är fantastiska på att låtsas och ignorera. Vi är ena fenomenala på att bygga upp en mur som är nästintill omöjlig att krossa. Min är krossad nu. Jag lever, jag kan på riktigt säga att jag mår skitbra, att jag trivs. Nu gäller det bara att behålla det här, att ta steg efter steg uppåt. Inte falla tillbaka... låt er aldrig besegras! Nu fan sätter vi lite eld!

Ibland känner jag bara för en stor förändring. Denna förändring kan vara precis vad som helst egentligen men av någon anledning är det väldigt svårt att finna den.

Alla har vi nog våra hjältar, de som får oss att orka med vardagen, orka stå ut med sådant som kan kännas ansträngande. Hjältar kan också vara de som får oss att le på morgonen och ge hela vår dag ett lyft. Jag har hittat min hjälte, my hero. Det är ingen mindre än mannen vid min underground station som varje morgon och eftermiddag står och ropar "stand clear the doors! doors closing" med världens härligaste stämma. Den går inte att beskriva, den får mig att le.